hosmej

 

Har du någon gång vaknat till ljudet av ett automatvapen som matar fram skott i 200km/h? Det hade inte jag heller. Tills igår (söndag). Jag har samlat ihop lite tankar om söndagens händelse. Oklippt version, så det kan vara både stavfel och trista meningar, men jag vill få ut min berättelse, har tyvärr inte så mycket tid att redigera den.

 

Jag vaknade en söndagförmiddag (den 19 november) i – som jag brukar – ett litet rart bostadsområde ganska centralt beläget i studentstaden. Kvällen innan hade jag suttit uppe med min tenta och såg fram emot en skön sovmorgon denna söndag.

 

Jag slog upp mina ögon och ser min sambo sittandes på sin halva av sängen med en kopp kaffe i handen. Han läste i några papper. Jag sade god morgon och låg och skruvade på mig. Jag fick en puss. Morgonen hade börjat precis som vilken söndagmorgon som hellst.

 

Men straxt därefter börjar vi höra något som liknar raketer. Nej, vi märker ganska snart att det är skott. Skott från ett vapen. Och det är många skott som avlossas snabbt efter varandra. Ett automatvapen. Okej, vänta nu här. Ett automatvapen? Nej, det måste vara flera. Det är många. Det skjuter som bara den.

 

Ganska snart hade den sköna söndagsmorgonen förvandlats till ett helvete. Vilken start på dagen! Och hur skulle den sluta?

 

Minst sagt skärrad, reser jag mig hastigt upp i sängen och min sambo går fram till fönstret och vinklar upp persiennerna. Vi ser inget. Men vi hör desto mer.

 

Insikten börjar sjunka in och hjärtat börjar slå väldigt snabbt. Vad är det som händer? Vi går ut i vardagsrummet och tittar ut genom fönstren, men ser inget där heller. Skotten fortsätter att avlossas. Ja, men visst är det automatvapen. Det måste det vara. Trots att vi ändå inte riktigt tror det, så är det nog sanningen. Det är någon eller några som skjuter. Straxt bortanför vårat bostadsområde i ett skogsparti, cirka 100-200 meter från där vi bor.

 

Hur tror ni att man reagerar av att inse en sådan grej?

 

Svaret i vårat fall är att man blir helt handlingsförlamad. Vi gick fram och tillbaka, hade balkongdörren öppen en smula för att eventuellt höra vad som händer. Vi hör grannar ropa till varandra: ”vad fan..” Någon ropar: ”slå på teven..”. Jag nappar på idéen och rusar tillbaka in i sovrummet och slår på teven. På fyran sitter Tilde som vanligt i sin fina fåtölj, jättefint stylad med fina kläder, och perfekt hår och smink. Har hon inte hört vad som hänt? Hur kan hon sitta sådär lugn och bara fortsätta som om inget hänt. Ja, svaret är ju enkelt. Naturligtvis så är vi bara en pytteliten del av hela sverige och en liten pytteliten del av svenska befolkningen som vet vad som pågår just här. Men just här i våran vardag och i vårat liv pågår nu något alldeles förfärligt otäckt. Vi befinner oss i en skräckfilm.

 

Snabba tankar går till skolmassakerna i USA, vi har en skola bortanför skogsdungen. Eller är det någon psyksjuk människa som har gått lös bland husen? Eller vad är det som händer? Tankarna är många men flyger ändå ganska snabbt förbi. Jag är för skärrad för att hinna tänka. Min enda tanke är att jag måste gå in på toaletten och kissa om polisen plötsligt kommer och rycker ur oss ur våra lägenheter.

 

Min sambo ringer till 112. Nu har det skjutit i 10 minuter konstant. Det här är fanimej inte normalt. Samtidigt som han ringer 112 ser jag grannen stå på sin balkong med en mobiltelefon i handen.

 

Killen kommer tillbaka och berättar att han har ringt 112 och talat om vad vi hört och tjejen på larmcentralen sade att det var många som ringt in, och de har skickat polis till platsen för att kolla upp vad som händer.

 

Okej. Kom nu fort polisen. Kom jäkligt fort. Snälla!

 

Nu har det gått kanske en halvtimme och de skjuter fortfarande. Skärrade irrar vi omkring som fågelholkar. Vi förstår ingenting och när vi ser ut genom fönstren på ena sidan av lägenheten ser vi hur grannarna står och spanar försiktigt ut genom sina fönster och balkonger. På andra sidan av lägenheten ser jag genom fönstret hur en mamma går med sitt lilla barn och håller det i handen. De går som om ingenting hänt tvärs över gården. Jag får lust att ropa till henne och fråga om hon är helt sinnessjuk som går med sitt lilla barn sådär när de skjuter utanför knuten.

 

Några röster hörs men det är från grannar som ropar och pratar med varandra. Ingen verkar veta särskilt mycket. Frågetecknen är många. Mitt hjärta slår fortfarande väldigt väldigt fort och det börjar kännas konstigt i magen. Det är som en stor knut och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Samtidigt som det känns alldeles för orimligt att det skulle vara en galning där ute på riktigt, så vad ska man tro? Efter att ha lyssnat på automatvapen i nu över en halvtimme. Visserligen borde väl magasinen vara tömda vid det här laget, men det vet vi ju inte heller. Han, eller hon för den delen, kan ju ha tömt något lager. De kan ju vara många. Vi har ju ingen aning.

 

Nästa gång vi kikar ut genom fönstret skymtar vi flera mörkklädda personer med skyddsvästar. Undrar om det kan vara piketen? Det ser ut som det alla fall. Ja polisens piketstyrka. Okej. De är alla fall här. Det är ju bra. Men det fortsätter att skjuta. Nu börjar det bli riktigt riktigt obehagligt. Vad är det som händer? Varför får de inte stopp på det här vansinniga skjutandet?

 

Killen vill gå ut och kolla, han är förstås nyfiken. Men jag förbjuder honom. Hur kan han vilja gå ut? Ja, det kanske inte är något farligt? Några grannar skymtar vi förbi över gården. Men ändå så får vi inte ihop det. Det är inte så att folk står utanför och snackar med varandra precis i lugn och ro, utan det går förbi en och en annan person, med raska steg in i någon port. Skjutandet upphör för några sekunder, för att sedan fortsätta igen.

 

Jag börjar bli desperat. Jag måste veta vad som händer nu. Nu är det inte spännande längre, nu är det så otäckt att jag nästan vill kräkas. Nu måste någon tala om för mig vad fan det är som händer. Vad har vi att vänta oss? En galning som kommer in i trapphuset och likviderar alla som bor här? Jag vill inte dö såhär, inte nu.

 

Jag föreslår för min sambo som står nyfiket och kikar ut lite försiktigt genom dörren i vardagsrummet att vi ska ringa polisen och fråga vad som händer. Han tycker inte vi ska ringa 112 igen.

- Nej, men vi kan väl ringa närpolisen? Jag ringer 114 14, och frågar. (Då kommer man ju till polisen på orten).

- Okej, jamen ring och hör du, säger killen lugnt.

    

Jag sväljer hårt, tar ett fast grepp om telefonluren och med darrande händer slår jag etta, etta, fyra. Etta, fyra.

En inspelad röst svarar:

- Välkommen till polismyndigheten. Om du ringer under pågående brott – var god ring 112.

(Ja, de vette fan om jag nog inte gör det alla fall.. men nej, jag ska vara lugn. Jag väntar kvar)

- Om du har frågor angående pass, var god tryck en etta. Om du..

(Jamen kom igen nu då för i sataaaaaan!)

- Om du har frågor angående…, var god tryck en tvåa.

(Jamen snälla nån, skyndaaaaaa)

Rösten fortsätter akompanjerad av den livliga skottlossningen utanför:

- Om du har frågor angående…, var god…

(JAMEN ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ !!!!!!!!!!!)

- Om du önskar tala med någon, var god tryck en nolla, eller dröj kvar.

(NOLLA NOLLA NOLLA NOLLA. Trycka, trycka, tryckaaaaa)

Jag påminner mig själv om att inte sluta andas. Det är lite dumt. Och samtidigt som jag andas in svarar det i andra änden. Å gode gud, äntligen! Tack!

- Ja, erhm, välkommen till polismyndigheten, säger en mörk röst.

- Ja, eh, eh, hejsan. Jag ringer från … och det låter som de skjuter med automatvapen här utanför. Alltså det är helt sjukt, vad är det som händer egentligen?

- Jasså, jahha! Det är hemvärnet som har övning.

-  ÄR DET HEMVÄRNET SOM HAR ÖVNING????????

- Ja, just det. Och de skjuter med lösa skott. Så du kan vara heelt lugn.

I det här läget skulle jag naturligtvis frågat hur det kan komma sig att hem-fuckin-värnet kan ha en militärövning mitt inne i en storstad utan att meddela det innan! Men jag är alldeles för chockad för att säga något. Jag minns inte ens om jag sade hejdå ordentligt, men tror jag sa något i stil med:

- Eh, jaha. Okej. Hejdå 

Killen kommer in i rummet och frågar vad polisen sa. Jag tittar chockad på honom och säger:

- Det är hemvärnet som har övning.

Han tittar på mig med stora ögon.

 

Alltså, det är svårt att beskriva i ord hur jäkla skärrad jag var. Och min sambo är ju cool, men han var allt lite fundersam han också. Jamen alltså, hallå. Vad ska man tro? De säger ju att chocken kommer i efterhand. Och.. ja, på sätt och vis så gör den ju det. När man är mitt uppe i det är det klart att man är skärrad och orolig. Och det var ju naturligtvis skönt att få höra att det var övning, men det var knappt så jag kunde tro på det. Jag funderade om jag skulle ringa tillbaka. Jag kanske inte sa exakt var jag ringde ifrån. Polisen kanske missuppfattade mig, han kanske blandade ihop uppgifter. De skulle ju skicka en bil hit. Det gör de väl inte om det är övning? Polisen är väl informerad om sådant? Jo, men nu i efterhand förstår man ju då att tjejen på 112 inte visste att det var övning. Hon hade bara tagit emot anmälan, och talat om att flera ringt och att en bil är på väg för att ta reda på vad som händer. Förmodligen fick polisen sig ett gott skratt över att folk ringer in och tror det är skottlossning mitt inne i ett bostadsområde.

 

Men nu kan jag avslöja att rädslan och chocken övergick ganska snabbt i ilska. Varför i helvete har de inte skickat ut lappar i förväg och varnat? Ska det vara så svårt? Ska de åka in till stan och leka krig måste de ju fatta att folk undrar vad som händer. Jag, 25 år, blir skärrad och sitter helt paralyserad i sängen långt efteråt. Hur rädd ska då inte en gammal människa bli som är skör och har ett svagt hjärta. Ja, ni kan ju räkna ut resten. Man blir ju helt sjukt arg!

 

Vi lägger oss i sängen en stund och försöker samla oss. Skjutandet upphör så småningom och vi upprepar för oss själva som ett mantra:

- Det är en övning. Det är en övning.

 

För inte så längesedan var det ett bombhot i ett av lägenheterna i ett hus en bit bort, inte så värst långt härifrån. Då hade polisen utrymt ett helt bostadsområde. (Det intill vårat). Naturligtvis låg även det någonstans i bakhuvudet. I det fallet var det en person som upptäckt en märklig påse på dörrhandtaget när denne gick ut med soporna vid 7-tiden på morgonen. Också en söndagmorgon.

Med klockan till hjälp kunde vi konstatera att från första skottet till sista hade det gått en timme.
 

Efter frukosten och lite tevetittande bestämde vi oss för att åka ut en liten tur på stan. Jag kunde ändå inte göra någonting annat. Jag skulle egentligen behöva sitta och skriva på min tenta nu, men hur lätt är det efter en sådan här grej? På väg till bilen hejdar en granne oss som berättar att han blev jäkligt rädd och fundersam. Han trodde han hade hamnat i Palestina. Det visade sig att han kom från Palestina och han sa att minnena kom tillbaka därifrån. Han hade också tänkt på skolmassakerna och undrade också först vad som hände.

 

Vi bytte några ord, sedan sade vi hejdå och gick till bilen.Tankarna gick förstås till de som lever i krig på riktigt och får höra sådant här varje dag. Och även de grannar som flytt hit från krig och som kanske denna morgon fick återuppleva en mängd hemska minnen.

 

Vi har mat på bordet, en varm lägenhet och en skön säng att krypa ner i. Det är vi tacksamma för.

 
Kom ihåg - för bövelen - att vara tacksam för det lilla, det som man så lätt tar för givet.